Jag vet inte varför jag bloggar så sporadiskt. Kanske tycker jag att jag inte ha något vettigt att säga? Kanske vet jag inte hur jag ska uttrycka mig? Eller kanske något helt annat. Det brukar ju kännas bättre efter att ha skrivit, men med det följer nästan alltid skuldkänslor. Det har i alla fall varit ett tag sedan sist.
Det har hänt en del sedan sist, men mycket är detsamma. Och känslan av att jag glidit tillbaka till ruta ett är stark.
Under sommaren lyckades jag genomföra en kurs i franska för samhällsvetare, komma ikapp en delkurs från första terminen på högskolan, åkte till England och fick besök, vilket kändes bra. Men ändå slutade de flesta kvällar och nätter i förtvivlad gråt, av oklara anledningar.
Jag åkte upp till Sundsvall för en dryg månad sedan för att börja den nya terminen, och en ny kursmoment – nationalekonomi. Jag fann det otroligt svårt, och fattade nästan ingenting, och det i sin tur ledde till att ett av mina största problem, undvikandebeteende, började spela en stor roll. Jag kunde sitta och stirra på böckerna men inget gick in i hjärnan. Jag kände mig dum och frustrerad, och på gränsen till gråt flera gånger samtidigt som ångesten var ständigt närvarande. Jag började undvika att titta i böckerna för jag visste hur dåligt jag skulle må. Jag borde ha bett om hjälp, men jag vågade inte det heller. På den sista ”duggan” (en liten onlinetenta vi hade varje vecka) fick jag 9% rätt. Under hela den tiden ökade ångesten, oron och rädslan konstant, ibland till helt ohanterliga nivåer.
Jag fick också en förkylning, vilket för en vanlig, frisk människa inte är någon stor grej, men jag blev helt slut. Och av någon anledning brukar ångesten och depressionen växa kraftigt när jag blir fysiskt sjuk. Det har slutat med att jag borde vara i Sundsvall just nu, för att göra en tenta och påbörja nästa delkurs. Men istället sitter jag härhemma mitt i natten och är skräckslagen över min framtid. Jag kommer antagligen behöva vara sjukskriven (igen) terminen ut, och kanske börja på nytt till vårterminen, om jag klarar det.
Det känns som ännu ett enormt bakslag i ett liv som har präglats av liknande incidenter. Det är inte mycket som jag lyckats fullfölja här i livet.
Jag pratade med min mor om att jag inte åkte upp till Sundsvall, och det blev, som ni har nog gissat inget roligt samtal. Alla mina djupaste orosmoment kom till ytan – hon frågade om jag någonsin skulle kunna klara min utbildning, eller någonting i livet, verkade inte riktigt ta mig på allvar och sedan föreslå (eller nästan hota med) att jag ska åka tillbaka till England och leva hos dem som någon obotlig förtidspensionär. Hon nämnde också att jag inte skulle gilla att leva på bidrag, som om det var något jag strävade efter? Det kändes väldigt nedslående att höra allt detta – särskilt med tanke på att jag har tänkt i dessa banor själv ibland. Föräldrarna kommer till Sverige på besök nästa vecka, så vi får se hur det blir.
Det allra största orosmoment är framtiden. Den ser inte ljus ut. Återigen har jag misslyckats med det jag tänkte göra, och till och med blivit osäker på att det är det som jag vill göra. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer bli frisk och kunna fungera som en vanlig människa. Jag har haft de här problemen i mer än 10 år nu, och lämnar bara spår av oavslutade utbildningar, sjukskrivningar, misslyckade relationer och en massa problem efter mig. Jag är nästan 30 nu, och jag känner att jag inte ens hunnit börja leva. Ska jag behöva vara 50 år innan jag äntligen kan kalla mig vuxen? Eller kommer det aldrig att hända? Kommer jag någonsin kunna fullfölja en utbildning och få en karriär? Kommer jag bli ekonomiskt självständig någon gång? Kommer jag kunna sluta med medicinerna? Kommer det här jävla ångesthelvetet försvinna någon jävla gång? Eller är jag dömt till att bli ett misslyckande i resten av mitt liv också?
Svaren jag får känns inte så hoppingivande, och ångesten har börjat stiga till högre och högre nivåer.
Det var flera saker jag menade ta upp här, men hjärnan har slutat vara samarbetsvillig, så jag får nog avsluta nu, och försöka en gång till att somna så att jag kan glömma det här i några timmar.
